”Voi, voi…” som min finska mammas finska morbrors finska fru Seija brukar uttrycka denna beklämmande känsla.
Ännu ett lov har passerat och ännu en gång har jag lyckats göra mig själv besviken. Som vid så många andra lov gjorde jag upp listor i mitt huvud över saker som skulle utredas, uppgöras, avklaras o.s.v., och som vid så många andra lov så har jag inte ens hunnit med hälften. Gårdagen spenderades med värkande huvud och illamående mage pågrund av fredagens festligheter i sängen ända fram till klockan fem, då jag avancerade till soffan. Klockan halvnio började en svidande självömkan att klia inuti min kropp och jag släpade mig halvt motsträvigt, halvt medgörligt upp ur soffan, ut ur huset för att knata iväg till nyöppnade Willys i Almby och köpa smågodis för 67,80 kronor kilot!
Veckans ros går till tjejen i högklackat som sällskapade mig en bit på vägen hem natten mellan fredag och lördag. Jag älskar vänliga själar som älskar mig tillbaka när jag tappat bort min plånbok, mina hjärnceller och mitt förnuft.
Veckans ris går till karro- och stads-valet som ska vara inlämnat imorgon. Det var länge sedan något fick mig känna mig som samt framstå som ett misslyckat klappmongo som inte har några mål med sitt liv.
